Vršič: vägen som ryska krigsfångar byggde över Juliska alperna

I maj 1915 förklarade Italien krig mot Österrike-Ungern, och en ny front öppnades längs floden Soča – Isonzo på italienska och tyska. Den österrikisk-ungerska armén behövde en försörjningsväg över Juliska alperna till dalarna bakom fronten, och den behövde en väg som gick att hålla öppen på vintern. Vägen över passet Vršič byggdes av krigsfångar.

Den väg de byggde är fortfarande Sloveniens högsta vägpass och fortfarande vägen från Kranjska Gora till Soča­dalen. På vägen upp, intill vägen, står ett litet ortodoxt kapell av trä.

Byggd av fångar

Den österrikiska militärledningen i Villach tog in ryska krigsfångar för att utföra arbetet – mer än tiotusen av dem, enligt kapitlet om vägen i en studie som Sloveniens institut för skydd av kulturarvet (ZVKDS) gav ut 2018. Nationalparken Triglav anger ”omkring 10 000”, ett ögonvittne som skrev 1957 angav ungefär 12 000, och en minoritet av litteraturen säger 3 000. Alla var inte ryssar: nationalparken räknar upp ryssar, ukrainare, belarusier, georgier, italienare, serber och montenegriner bland arbetarna.

Vägen byggdes etapp för etapp från Kranjska Gora mot Trenta, delvis längs en befintlig brant väg som användes för timmertransporter. Den delades in i tolv eller tretton etapper, var och en med egen teknisk ledning. Enligt ZVKDS-studien ansvarade en byggmästare från Kranj, Josip Slavec, för stödmurarna av huggen sten, broarna, vattentrågen och de stensatta sträckorna. Hårnålskurvorna numrerades från början: den österrikisk-ungerska krigspressbyrån fotograferade ”Serpentine Nr. 3” 1915.

Planen var att döpa den till Erzherzog Eugen-Strasse, efter ärkehertig Eugen, och att resa ett monument över honom uppe på passet. Lavinerna satte stopp för det. En betongplatta för monumentet finns, enligt samma ögonvittnesskildring, fortfarande kvar.

Mars 1916

Vid ettiden på eftermiddagen den 8 mars 1916 gick en lavin ner från Mojstrovka. Den krossade de tak som byggts för att skydda vägen och begravde det norra fånglägret, som låg där fjällstugan Erjavčeva koča står i dag. Fyra dagar senare, klockan 4:30 på morgonen den 12 mars, utlöste en jordbävning flera nya laviner.

Hur många som dog är fortfarande inte klarlagt, och de siffror som förekommer sträcker sig från omkring hundra till sexhundra. ZVKDS-studien ställer versionerna bredvid varandra:

• Den första militära rapporten, klockan 17:20 den 8 mars, uppgav att tre vakter och omkring hundra ryssar hade begravts. Nästa dags rapport angav tre döda, 5 vakter och 67 ryssar skadade samt 12 vakter och 71 ryssar saknade.
• Församlingskrönikan i Kranjska Gora anger 176 ryska fångar och 40 vakter.
• En sammanräkning som bygger på kyrkoherden Andrej Krajec, som begravde de döda, ger totalt 272; studien kallar den den mest trovärdiga siffran.
• Andra publicerade siffror är bland annat 182 fångar och 80 vakter, 170 fångar och 40 vakter samt 300 fångar och 10 vakter. Den lokala muntliga traditionen säger 600.

Författaren till kapitlet drar slutsatsen att de två lavinerna i mars dödade omkring tvåhundra människor. Ytterligare en lavin, den 12 maj 1917, begravde lägret på Trenta-sidan och dödade 30 fångar och 6 vakter; de grävdes fram först den 8 juni.

Historikern Uroš Košir har räknat fram minst 320 fångar som begravdes i området kring Vršič och Trenta mellan 1915 och 1918 – 251 ryssar, 48 italienare, 20 serber och en montenegrin. Nedanför Erjavčeva koča finns nio massgravar på fyra terrasser med 63 ryska fångar som dödades den 8 mars 1916.

Ryska kapellet

Kapellet vid vägen är helgat åt den helige Vladimir och byggdes av fångarna av trä, bark och sten. När det byggdes är i sig omstritt. Den vanliga berättelsen är att de överlevande byggde det till minne av de döda – ZVKDS-kapitlet daterar det till 1917 och andra källor till sommaren 1916. Nationalparken Triglav och Košir’s forskning säger att det redan stod där i januari 1916, före lavinen: beviset är ett fotovykort av det nästan färdiga kapellet, poststämplat den 4 februari 1916.

År 1937–38 byggdes en stenpyramid bredvid kapellet med inskriften ”Till Rysslands söner”, och kvarlevorna efter ryska fångar från krigskyrkogården i Podlesje nedanför Vitranc flyttades dit. Kapellets ikonostas målades 1956. Kapellet skadades av jordbävningen 1998, restaurerades 2005–06 och är sedan 2015 ett kulturminne av nationell betydelse.

Ryska emigranter började samlas vid kapellet efter första världskriget. I dag samlar en årlig ceremoni där företrädare för stat och kyrka från Slovenien och Ryssland. Hundraårsminnet 2016 besöktes av Vladimir Putin. Den 25 juli 2026 kom över 420 personer för att uppmärksamma kapellets 110-årsjubileum. Vägen upp från Kranjska Gora kallas i dag Ruska cesta, Ryska vägen.

Vägen i dag

Passet ligger på 1 611 meters höjd. Det finns 50 hårnålskurvor – 24 på Kranjska Gora-sidan och 26 på Trenta-sidan – och de är fortfarande numrerade: skylten vid kurva 26 anger höjden 1 570 meter.

På Trenta-sidan, vid kurva 49, blickar en bronsstaty av bergsbestigaren och författaren Julius Kugy (1858–1944) upp mot Jalovec. Längre ner, i Trenta, ligger den alpina botaniska trädgården Juliana, grundad 1926 av Albert Bois de Chesne, en godsägare från Trieste. Det är den äldsta alpina trädgården i naturlig miljö i Slovenien, och den fyller hundra år i år.

På Prisojniks norrsida finns en klippformation som liknar ett kvinnoansikte. Enligt sägnen är det Ajdovska deklica, Hednajungfrun, som förvandlades till sten för att hon förutspådde att en jägares son skulle skjuta den sagolike Goldhorn. Hon syns bäst från stugan Poštarski dom och från Erjavčeva koča.

Innan du åker

Ingen parkering på toppen. Från den 15 juni 2026 gäller en ny trafikordning: körfältet som användes för parkering uppe på krönet är stängt för gott, och bilister uppmanas att parkera längre ner, vid Ryska kapellet eller vid Erjavčeva koča. En bom nere i dalen räknar trafiken; det är gratis att passera den.

Eller ta bussen. En gratis pendelbuss går mellan Kranjska Gora och Bovec från 1 juni till 30 september, tätare under högsommaren.

Storleksgränser. Fordon över 7,5 ton är förbjudna, och bussar längre än 12,5 meter kan inte köra över passet.

Vinter. Passet stängs inte automatiskt på vintern, men snö, lavinrisk eller vägarbeten begränsar ofta framkomligheten eller stänger det helt; när vägen är stängd kommer bilar bara fram till stugan Koča na Gozdu på 1 226 meters höjd. Aktuella förhållanden finns på promet.si, Sloveniens officiella trafikportal.