Transfăgărășan: vägen som Ceaușescu byggde över bergen

Den 20 september 1974 stod Nicolae Ceaușescu på platån vid Bâleasjön, mer än tvåtusen meter upp i Făgărașbergen, och invigde en väg över bergen. Bygget hade tagit fyra och ett halvt år och krävt tusentals soldater – och, enligt arméns egna siffror, nästan fyrtio människoliv. Större delen av året skulle vägen ligga begravd under snö.

Ett halvsekel senare reser människor genom hela Europa för att köra den. Anledningen till att den finns har nästan ingenting att göra med varför de kommer.

En väg för ett krig som aldrig kom

Den första planen på en väg genom den här delen av Făgăraș dök upp i början av 1960-talet, och den gällde timmer: vägen skulle ge tillgång till skogarna. Planen lades ner eftersom den blev för dyr.

Sedan kom augusti 1968, då sovjetledda arméer invaderade Tjeckoslovakien. Enligt personer i Ceaușescus närhet, som citerats i tidningen Adevărul, var det invasionen som blåste nytt liv i vägprojektet. De få passen mellan Transsylvanien och Valakiet gick genom smala dalar som kunde blockeras eller angripas, och Ceaușescu ville ha ytterligare en väg över bergen – en strategisk väg som kunde förbinda garnisonerna i Pitești och Sibiu om de andra skars av.

Det är en bra historia, och den rumänska pressen har berättat den på samma sätt i årtionden. Men det är värt att påpeka vad den vilar på: minnen hos människor i hans omgivning, inte någon publicerad order. Den statliga nyhetsbyrån AGERPRES daterar de första utredningarna till 1967, alltså före invasionen, och projektet godkändes formellt först i december 1969.

Däremot råder det inget tvivel om vem som byggde vägen: uppdraget gick till arméns ingenjörstrupper.

Fyra miljoner kubikmeter berg

Bygget inleddes tidigt på våren 1970 – den 10 mars enligt Adevărul, i slutet av februari enligt Digi FM:s skildring. Regimen ville ha vägen klar på tre år. Första ingenjörsregementet från Râmnicu Vâlcea började i söder. Från 1971 arbetade regementet ”Apulum” från Alba Iulia på den norra sluttningen, och 1973 tog ett pontonregemente från Turnu Măgurele över sträckan runt sjön. Sammanlagt arbetade omkring tretusen soldater på vägen, tillsammans med hundratals civila som lockats dit med för tiden höga löner. De arbetade i tre skift och fortsatte vintrarna igenom.

De siffror som finns bevarade är ett stenbrotts. Omkring fyra miljoner kubikmeter sten och jord forslades bort. AGERPRES räknar upp hundra bulldozrar, sextio grävmaskiner, tvåhundra kompressorer och trehundra tunga lastbilar på bygget. En bulldozer gick inte alls att köra upp: enligt lokaltidningen Tribuna skars den isär med skärbrännare, bars upp på berget i delar och monterades ihop igen på plats.

Hur mycket sprängämne som gick åt beror på vem man frågar. I den rumänska pressen förekommer både 6 000 och 6 520 ton, men ingen av artiklarna anger vilket dokument siffrorna kommer från.

Den 16 augusti 1971 möttes de två arbetslagen, som grävt sig uppåt från var sitt håll, på en plats som kallas Poarta Întâlnirii – Mötesporten. Mellan 1972 och 1974 drevs en tunnel under huvudkammen – 884, 887 eller 889 meter lång beroende på källa och, enligt Digi FM, Rumäniens längsta vägtunnel genom berg.

Priset

Berget gav inte vika i första taget. På kammen uppmättes vindar på 120 km/h. Laviner vintrarna 1972 och 1973 svepte med sig en kompressor, två bulldozrar, en väghyvel och en vält.

De svepte också med sig människor. I en kommuniké från juli 2009 uppgav försvarsministeriet att det rörde sig om ”nästan 40 döda och lika många skadade”. Uppgifterna går dock isär: en pensionerad officer, överste Vasile Dabu, sade enligt Digi FM att den officiella siffran var sju döda men att den verkliga var högre. Rykten om hundratals döda har cirkulerat i årtionden. Vi har inte hittat något dokument som stöder dem.

Ytterligare en detalj förtjänar att återges, eftersom den är så olik honom. Enligt general Nicolae Mazilu, som citerats i Adevărul, föreslog personer i Ceaușescus omgivning att vägen skulle uppkallas efter honom, och Elena Ceaușescu pressade honom att tacka ja. Han vägrade. Asfalteringen blev för övrigt inte klar förrän 1980.

Vägen du kör i dag

DN7C är omkring 150 kilometer lång, men det alla menar med ”Transfăgărășan” är den ungefär 90 kilometer långa bergssträckan som byggdes på 1970-talet. Den når drygt 2 000 meters höjd – källorna anger den högsta punkten till allt mellan 2 034 och 2 044 meter – och passerar 27 eller 28 broar och viadukter.

Bergets två sidor bjuder på helt olika körupplevelser. Från norr klättrar vägen uppför en kal glaciärdal i en trappa av hårnålskurvor som från toppen kan överblickas i sin helhet – den vy som syns på de flesta bilder av vägen. Från söder, med start i Curtea de Argeș, kör man i stället en lugnare timme genom skog och förbi Vidrarudammen innan stigningen börjar.

År 2009 kom BBC:s Top Gear till Rumänien på jakt efter världens bästa bilväg och utsåg vägen till just det – en titel som programmet tidigare hade gett Stilfser Joch, Stelviopasset i Italien.

Snö större delen av året

Den högt belägna sträckan är en sommarväg. Kammen ligger snötäckt mer än 220 dagar om året, och sträckan mellan Piscu Negru på sydsidan och Bâlea Cascadă på nordsidan stängs varje höst på grund av vad vägmyndigheten CNAIR kallar ”kraftigt snöfall, snöstormar och täta laviner”. År 2025 stängdes den den 20 oktober; 2026 öppnades den igen den 12 juni.

Borgen ovanför vägen

På den södra tillfarten leder en trappa med 1 480 betongsteg från vägen upp till ruinerna av Poenarifästningen, på en klippa 850 meter över havet. Argeș länsmuseum daterar det första tornet till första hälften av det fjortonde århundradet, och det uppfördes troligen av de tidiga Basarabfurstarna. Fästningen byggdes senare om och ut av Vlad III – Vlad Țepeș, Pålspetsaren – som enligt krönikan tvingade stadsbor att utföra arbetet som straff.

Poenari öppnade på nytt i april 2025 efter konserveringsarbeten. Enligt länsstyrelsen är fästningen öppen dagligen 10.00–18.00, med sista uppstigning 17.00.

Innan du åker

Mata inte björnarna. Björnarna här söker sig ner till vägen, och det är när de blir matade som de förlorar sin rädsla för människor – precis det som den rumänska regeringens definition av en ”människovan” björn beskriver. I november 2025 höjde regeringen böterna för att mata en vild björn till mellan 10 000 och 30 000 lei. Polis, gendarmer och miljöinspektörer har genomfört gemensamma kontroller längs en 15 kilometer lång sträcka av vägen och bötfällt bilister som matat björnar eller stannat där det inte är tillåtet.

Kom i väg tidigt. Vägen är smal och går långsamt att köra, och du vill säkert ha tid att stanna.

Kontrollera innan du åker. Datumen för öppning och stängning beror på snön. Vägmyndigheten tillkännager dem varje år, och de datum vi håller koll på står i rutan högst upp på den här sidan.

Kör vägen i båda riktningarna om du kan. Den norra stigningen är den berömda, men sydsidan – skogen, dammen, borgen – är en helt annan väg och väl värd att ta sig tid för.