Stora Dolomitvägen: byggd för soldater och hotellgäster, sedan en frontlinje

I september 1909 kördes ett sällskap gäster från Bozen till Cortina d’Ampezzo på en väg som just hade blivit färdig. En konsert i Cortina hade tajmats till Alpenglühen, kvällsljuset på topparna. Ceremonin nästa morgon började klockan åtta, så att höstdimman skulle ha lättat när gästerna kom fram. Pressen var inbjuden, och reportagen var lyriska: ”en bekväm, bred, väl konstruerad väg”, 141 kilometer lång, som gick in i ”den storslagna Eggentalravinen, en vild klyfta av porfyr”.

Stora Dolomitvägen – Große Dolomitenstraße, Grande Strada delle Dolomiti – var på en gång ett ingenjörsverk, ett militärt projekt och en marknadsföringskampanj för hotell. Sex år senare var en del av den ett slagfält.

Först en väg för soldater

Historien börjar med ett förlorat krig. År 1866 lämnade Österrike ifrån sig Venetien, och med det den enda järnvägen mellan Wien och Bozen som gick på österrikisk mark. Linjen som ersatte den, genom Pustertal, stod klar 1871 och gick obekvämt nära den nya italienska gränsen. Armén ville ha vägar in i Dolomiterna från norr för att skydda den.

Historikern Christoph Pöll vid universitetet i Innsbruck, vars studie av vägens tillkomst är den mest detaljerade vi har hittat, läser bevisen i själva vägen: den genomsnittliga lutningen på sex till sju procent är måttlig för en bergsväg, och måttlig är just vad som krävs om hästar ska dra artilleri och förnödenheter uppför den.

Och sedan en hotellägares

Armén ville ha vägen. Turistnäringen fick den byggd. Från mitten av 1890-talet drev Deutscher und Österreichischer Alpenvereins sektioner i Bozen och Meran frågan, och i slutet av årtiondet fick de sällskap av en lobby kring en enda man: Theodor Christomannos, advokat i Meran, som byggde ett lyxhotell vid Karerpass.

År 1897 fördes de saknade sträckorna in i det tyrolska vägbyggnadsprogrammet. Vägen över Pordoi byggdes 1900–1905, sträckan från Buchenstein till Arabba 1900–1904. Falzarego, den svåraste delen, öppnades för trafik först 1909, och därmed hela vägen.

Exakt när är mer osäkert än man kan tro. Pöll förlägger invigningsceremonin till morgonen den 11 september 1909, efter en kväll av festligheter i Cortina; andra källor anger den 13 september, det datum då ett av de stora tidningsreportagen publicerades.

Christomannos hotell visar vad vägen var till för. Enligt Pöll, som hänvisar till samtida guideböcker, hade Karersee Hotel 180 rum med elektriskt ljus och uppvärmning, hissar, ett musikrum, ett läsrum, ett biljardrum och en vinkällare – och bilutflykter till Bozen och Cortina kunde bokas i receptionen. År 1910 hade Cortinas största hotell mer än 430 bäddar, i en by med omkring tusen invånare. De nya hotellen byggdes kring bilen: garage, verkstäder, bränsle, och i Toblach, Bozen och Cortina kunde man hyra bil med chaufför.

Alla körde inte. År 1910 tog resan från Bozen till Cortina ungefär nio timmar med postbussen och ungefär tre dagar med hästdragen vagn. Guideböckerna uppmanade redan 1914 bilister att köra långsamt, bland annat eftersom boskap drevs längs vägen.

Christomannos fick inte se mycket av det han hade byggt. Han dog 1911.

Frontlinjen

År 1915 nådde kriget mellan Italien och Österrike-Ungern Dolomiterna, och Stora Dolomitvägen ”korsades på flera ställen av frontlinjen och användes därmed för krigsändamål”, med friluftsmuseet på Lagazuois ord.

Falzaregopasset blev ingenmansland mellan de två frontlinjerna. De första italienska anfallen kom den 5 juli 1915. Den italienska framryckningen stannade vid Valparolapasset; den 20 oktober 1915 intog alpinitrupper en avsats halvvägs upp på Piccolo Lagazuois bergvägg, och bergskriget blev ett krig under jord. Fem minor sprängdes på Lagazuoi, fyra österrikiska och en italiensk. Den italienska detonerade den 20 juni 1917, i slutet av en nästan en kilometer lång tunnel.

I närheten stred man i månader om Col di Lana. Den 18 april 1916, efter att en mina på 5 500 kilo hade sprängts, tog italienska trupper toppen. Great War Museum i Cortina anger priset utifrån det italienska krigsministeriets uppgifter: 2 495 italienska soldater dödade, 1 018 saknade eller tillfångatagna, 8 478 sårade. Omkring 1 600 österrikisk-ungerska och tyska soldater dog också där.

Dolomitfronten tog inte slut i strid utan i reträtt: efter nederlaget vid Caporetto övergav den italienska armén den den 1 november 1917.

Efter kriget tillföll Sydtyrolen Italien. Vägen fanns kvar, men som Pöll påpekar föll den ur det österrikiska minnet tillsammans med det lyxresande som hade finansierat den.

Vägen i dag

I dag går den klassiska rutten cirka 110 kilometer från Bolzano till Cortina. Den stiger ut ur Bolzano genom Eggentalravinen, passerar Karersee – Lago di Carezza – och korsar tre pass: Costalunga eller Karerpass på 1 745 meter, Pordoi på 2 239 meter och Falzarego på 2 105 meter (vissa källor anger 2 109). Sträckan från Canazei till Cortina har nummer SS48 på italienska kartor.

Sedan den 26 juni 2009 – nästan exakt ett sekel efter att vägen invigdes – är Dolomiterna ett av Unescos världsarv, för ”skönheten och det unika i deras landskap och deras geologiska och geomorfologiska betydelse”. Tre av de nio skyddade bergsgrupperna gränsar till vägen: Rosengarten och Latemar ovanför Carezza, Marmolada, som syns från Pordoi, och Tofane ovanför Falzarego.

Värt att veta

Örnen på Rosengarten. Christomannos har ett monument som de flesta bilister aldrig ser: en bronsörn på cirka 2 300 meters höjd på Hirzlweg nedanför Rosengarten. Originalet från 1912 finns inte kvar. Örnen som står där i dag gjordes av skulptören Maria Delago och avtäcktes den 12 juli 1959; den gick sönder på vägen upp på berget, och hon lagade den på platsen där den nu står.

Den falske kungen. Till Falzaregos namn hör en legend: en kung som förrådde sitt folk, fautzo rego, förvandlades till sten i Lagazuois bergväggar. Språkforskarna har en tråkigare förklaring – det ladinska ordet för skära, som syftar på slåtter av ängar. Passet har också en idrottslig fotnot: Fausto Coppi slog Gino Bartali här under Giro d’Italia 1946.

Du kan gå genom kriget. Den italienska minstunneln på Lagazuoi är öppen för besökare: mer än en kilometer lång och med en fallhöjd på 639 meter, och hjälm, pannlampa och handskar är obligatoriskt. Det vanliga är att ta linbanan upp från Falzarego och gå ner genom tunneln – två och en halv till tre timmar sammanlagt, enligt museet, och ett bra val en dag med dåligt väder.

Innan du åker

Två linbanor. På Pordoi går linbanan Sass Pordoi upp till 2 950 meter på fyra minuter; 2026 går den från 14 maj till 1 november, och en tur-och-returbiljett kostar 32 euro. Linbanan till Lagazuoi vid Falzarego går från 6 juni till 18 oktober 2026, var femtonde minut, med sista avgång upp klockan 16:40.

Trafiken över passen kan komma att begränsas. Sydtyrolen har utrett begränsningar av trafiken över Dolomiternas pass, med början i Grödnerjoch (Passo Gardena), som inte ligger på den här rutten. I augusti 2026 finns inga restriktioner; ett test i verklig trafik planeras för att avgöra om en trafiklugnande zon kan införas sommaren 2027. Vi har inte hittat något officiellt besked för Pordoi eller Falzarego.

Resplanen. Rutten dag för dag, var du kan bo och vad resan kostar finns i vår tredagarsresplan, länkad nedan.