Amalfikustvägen: en hylla uthuggen i klippan

Den 2 februari 2021, vid halv tio på förmiddagen, gav berget ovanför Amalfi vika. Ett jordskred lossnade från sluttningen Vagliendola, rasade ner över kustvägen intill tunneln Matteo Camera och slet med sig en bit av vägen. Amalfi delades i två. Nio invånare fick lyftas ut med helikopter; ingen omkom. Vägen öppnades igen den 24 april.

Där har man Amalfikustvägen i ett nötskal: en smal hylla uthuggen i klippan, som binder samman städer som aldrig byggdes för att ha en väg.

Trappor och mulåsnestigar

Under större delen av sin historia vände städerna längs den här kusten ansiktet mot havet. Mellan det nionde och det elfte århundradet var Amalfi en sjörepublik, och UNESCO, som förde upp kusten på världsarvslistan 1997, beskriver ett landskap format av denna sjömakt och av ”en sammansmältning av österländska och västerländska influenser”. På land fanns trappor för korta sträckor och mulåsnestigar för längre – UNESCO beskriver dem som smala bergsstigar som ”historiskt förband gårdar och byar”. Turistportalen Discover Campania tillägger att det också var längs stigarna som folk flydde inåt landet när saracenerna gick i land.

En väg till en kungs födelsedag

De första konkreta planerna kom under det artonde århundradet och gällde en väg inåt landet via Agerola. År 1811 godkände Joachim Murat, som Napoleon hade gjort till kung av Neapel, en väg från Amalfi genom Atrani och Minori till Maiori och därifrån över bergen via Tramonti och Chiunzipasset mot Neapel. Arbetet inleddes omkring 1815, men på 1820-talet var bara sträckan från Amalfi till Maiori farbar.

Det avgörande beslutet fattades av den bourbonske kungen Ferdinand II, som godkände den billigare sträckningen runt Capo d’Orso till Vietri och Salerno. Här går källorna isär. Italienska Wikipedia anger 1835 som året för hans beslut men uppger samtidigt att arbetet pågick från 1832 till 1850; lokaltidningen Il Vescovado skriver bara ”mellan 1832 och 1850”. Invigningen är bättre belagd: både italienska Wikipedia och skribenten Laura Thayer – den senare i en artikel om vägens jubileum – daterar invigningen av sträckan från Vietri till Amalfi till den 12 januari 1853, Ferdinand II:s födelsedag. Enligt Thayer hette vägen då Strada Ferdinandea della Costiera di Amalfi.

Väster om Amalfi kom vägen senare. Thayer daterar förlängningen till Positano och vidare till Meta, på Sorrentosidan, till början av 1890-talet; vi har inte hittat någon annan källa för den dateringen. Tidens fotografer, som sålde vyer från Italien till resenärer – bland dem Giorgio Sommer i Neapel – gjorde den nya vägen till ett av sina motiv.

År 1953, ett sekel efter invigningen, förstatligades vägen och fick namnet SS163 Amalfitana. Il Vescovado har publicerat ett fotografi från sommaren 1962 där arbetare förbereder vägbanan för asfaltering nära Laurito, utanför Positano.

En väg utan utrymme

Amalfitana sträcker sig omkring femtio kilometer mellan Meta och Vietri sul Mare. ANAS, Italiens statliga vägmyndighet, uppger att två stora fordon på många ställen inte kan mötas och att vägen här och var är smalare än sex meter. Vid Furore korsar den mynningen av en smal ravin, Fiordo di Furore, på en bro omkring trettio meter över havet.

Furore kallas ”staden som inte finns”, eftersom husen ligger utspridda över bergssidan. Roberto Rossellini bodde här och spelade in Amore med Anna Magnani, och i hennes tidigare hem finns i dag ett museum tillägnat henne.

Vid Atrani korsar vägen mynningen av Dragonedalen på en rad valv, alldeles ovanför stranden. Längre österut, runt Capo d’Orso, passerar den fyren, på den sträckning som bourbonerna valde.

Udda och jämnt

Eftersom utrymmet inte räcker till ransonerar ANAS vägen. Enligt ANAS förordning 340/2019, som bygger på mobilitetsöverenskommelser undertecknade vid prefekturen i Salerno, begränsas biltrafiken mellan Vietri sul Mare och Positano efter sista siffran i registreringsnumret. Regeln gäller kl. 10.00–18.00. Kommunen Praiano uttrycker det rakt på sak: på jämna datum får bilar vars registreringsnummer slutar på en jämn siffra inte köra; på udda datum gäller detsamma för udda siffror. Somliga webbplatser beskriver regeln omvänt – lita på kommunerna, inte på dem.

För stora turistbussar gäller särskilda begränsningar enligt en annan förordning från ANAS, 337/2019. Enligt Positano Notizie avslog den regionala förvaltningsdomstolen i april 2022 överklaganden av restriktionerna – både regeln om udda och jämnt och begränsningarna för turistbussar.

Innan du åker

Nummerplåtsregeln 2026. Enligt kommunen Praiano och turistdistriktet Costa d’Amalfi gäller regeln varje dag från den 30 mars till den 6 april; varje dag under helgerna i april och maj (från den 25 april till den 2 maj – enligt Amalfis kungörelse från den 24 april); helgen 30–31 maj samt lördagar, söndagar och helgdagar i juni och juli; varje dag från den 1 augusti till den 30 september; samt lördagar, söndagar och helgdagar i oktober. Utanför tiden kl. 10.00–18.00 gäller ingen begränsning. Amalfis egen kungörelse omfattar bara vårdatumen. Datumen fastställs på nytt varje år, så kontrollera kommunernas kungörelser innan du planerar resan.

Vilka som är undantagna. Motorcyklar och skotrar, invånare i kustens kommuner och i Agerola, fordon med parkeringstillstånd för rörelsehindrade när tillståndshavaren åker med, taxibilar och hyrbilar med förare samt utryckningsfordon. Hotellgäster med bokning är också undantagna, men bara när de kör in på ankomstdagen och ut på avresedagen; detsamma gäller arbetstagare med anställningsavtal, enbart för arbetsresor, och ägare av fritidshus med intyg från kommunen.

Den andra vägen längs kusten. Rederiet Travelmar har båtförbindelser mellan Salerno, Vietri, Cetara, Maiori, Minori, Atrani, Amalfi och Positano.